Jag längtar tills jag slutar 9an
slutar allt jag har sett ner på hittills
men jag är så jävla rädd
Kan man lägga hela sitt liv bakom sig?
Eller behövs det? Kan man bara fortsätta? Låtsas som att inget ändras?
Blir man fake då?
Kan man vara fake? Kan man vara någon annan än sig själv?
Om man nu är en speciell person, kan man då vara någon annan än sig själv, utan att man vet om det?
Om man är någon, kan man tappa bort sig själv?
Och om man inte är någon, då?
Kan man hitta någon att vara? Kan man hitta sig själv?
Är alla olika på riktigt, eller anpassar sig alla efter varandra? Vad andra vill ha?
Vad är vi för något? Vad fan går livet ut på?
Hur kan det kännas så stort, så stort att man får kvävningskänslor och måste lägga sig ner
när vi är så ofattbart obetydliga i universum? Vi är ingenting.
Och ändå känns det som att vi är allt.
Vi tror att vi är allt. Fåfänga.
Är det så komplicerat alltihop, måste man tänka så mycket, eller försvårar vi allt?
Eller, är det så, att det bara är jag?
Bara jag och alla andra tonåringar. Som inte vet vad dom vill, och ändå vet väldigt väl.
Vet exakt. Vet ingenting. Vet allt.
Vem fan är jag? Vad hände med mig?
Vem var jag då? Vem är jag nu? Kan man vara olika?
Åh, jag vet ingenting, jag är så förvirrad, ändå är det så klart.
För klart, för medvetet. Varför är det såhär?
Varför blir det alltid att de jag bryr mig mest om bryr sig minst om mig?
Tar mig för givet?
Varför lever vi såhär?
Varför blir vuxna oförstående och dryga?
Glömmer de allt som de hoppades på? Allt det som gjorde dem så glada, så pirriga, så lyckliga innan.
Är det nu det händer? Från att vara skitlycklig över glädjen natten innan julafton, till att inte känna något alls?
Fan jag vill inte. Varför får man inte vara glad längre? Va?
Dumma helvete. Jag vill vara liten, typ 7. Och bli otroligt jävla skitglad, över att få ett nytt simsspel, eller en ny barbie, eller min födelsedag. Eller julafton. Vadsomhelst. Bara lite glädje. Lite vilja till något.
Lite livslust?
Det är allt.
Tack.